Järnåldern, 500 f.v.t.-1 050 v.t.
Under järnåldern blir det särskilt tydligt att Örnsköldsviks kommun är en mötesplats, och området är den skandinaviska järnålderskulturens nordligaste utpost. Möten sker mellan människor som har skilda levnadssätt. Här finns sedan tidigare en befolkning som i huvudsak lever av jakt och fiske, och i inlandet lever samer.
Från 500/600‑tal sker specialiseringar på säljakt, tamrenskötsel och älgjakt, vilket hör samman med städernas framväxt på kontinenten.
Vid slutet av järnåldern, omkring år 1 000, sker ett religionsskifte i landet och vi blir kristna katoliker.
Bofasta bönder
Den stora förändringen under äldre järnålder är de bofasta bondgårdar som växer fram efter sydliga förebilder. En sådan är järnåldersgården i Gene, som med den stora smedjan och bronsgjutningen förefaller vara en stormansgård.
Samhället är ett ättesamhälle baseradet på släktband. Utanför släktsamhällets gemenskap står rättslösa trälar och fredlösa som uteslutits från samhället. I inlandet lever man på ett annat sätt och med andra bosättningsmönster.
Långhus och hyddor
För omkring 2 000 år sedan dyker ett helt nya bostäder med stora stolpbyggda långhus upp i vårt område. Byggnadstraditionen går dock tillbaka till de äldsta bönderna i Sverige för 6 000 år sedan.
I slutet av järnåldern kommer ännu ett nytt byggnadsskick som kallas för ramverkshus. Däremot är väldigt lite känt om bostäderna från perioden före år 0. Lämningar efter runda hyddor finns, och i närheten av järnåldersgården i Gene har sådana lämningar från 300 f.v.t. undersökts.
Läs mer om långhus och hyddor.
Tunnbröd, kams och öl
För den del av befolkningen som lever av jakt och fiske är fortfarande vilt som älg, säl, smådjur, fågel och fisk viktiga ingredienser i kosthållningen.
För de bofasta bönderna börjar däremot kosten innehålla ingredienser som korntunnbröd, kornmjölsgröt, kams eller palt, smör, ost, syrad mjölk, öl eller mjöd och kött från kalv, lamm och gris, gårdens husdjur.
Läs mer om tunnbröd, kams och öl.
Den gamla seden
Den förkristna religionen eller ”den gamla seden”, som människorna själva kallade den, känner vi i huvudsak från isländska medeltida skrifter som exempelvis Snorre Sturlassons skrift Eddan.
Det är svårt att avgöra hur gamla dessa trosuppfattningar är men i berättelserna får vi veta att Vanerna var de äldsta gudarna. De var fruktbarhetsgudar som även kallades ”alla goda gåvors givare”. De mest kända Vanerna är Njord, Nerthus, Frej och Freja. Asarna var ett yngre gudasläkte med krigsgudar. Oden, Tor, Loke, Balder och Tyr är de mest kända asarna. Efter ett krig mellan Vaner och Asar skedde en förlikning och några Vaner blev gisslan hos Asarna.
Laggkärl och yllekläder
Att bruka jorden kräver helt andra redskap än jakt och fiske.
Säden ska skäras, tröskas och förvaras torrt. Bakhäll behövs för tunnbrödet och särskild utrustning krävs för att brygga öl. Av ullen spinner man ylletråd och linet behandlas till lintråd, trådarna som man väver tyger av. I smedjan tillverkas knivar, nycklar och nitar till båtbygge, medan man i verkstaden tillverkar smycken av brons.
Läs mer om laggkärl och yllekläder.
Spår efter järnålderns människor
Spåren efter järnålderns människor är i huvudsak gravhögar och stensättningar som vi hittar i järnåldersbygden, men även fångstgropar och samiska härdar i inlandet och tomtningar längs kustbandet.