Bofasta bönder

Järnåldern omfattar endast 1 500 år, men är en period med många viktiga förändringar. Den stora förändringen under äldre järnålder är de bofasta bondgårdar som växer fram efter sydliga förebilder. En sådan är järnåldersgården i Gene, som med den stora smedjan och bronsgjutningen förefaller vara en stormansgård.

Samhället är ett ättesamhälle baseradet på släktband. Utanför släktsamhällets gemenskap står rättslösa trälar och fredlösa som uteslutits från samhället. I inlandet lever man på ett annat sätt och med andra bosättningsmönster.

I det arkeologiska materialet är det tydligt att det finns stora klasskillnader i samhället, allt från stormän till trälar. Stormännen bygger gravhögar, större än 40 meter i diameter, och äger dyrbarheter som glasbägare och guldföremål.

Landet är uppdelat i tretton småkungadömen. Högom, Sundsvall, tolkas som ett maktcentrum med en hövding som styr över stora delar av Ångermanland. I slutet av perioden försvinner småkungarna och landet enas under en kung och ett rike - Sverige. Samma förändring sker i Norge och Danmark.

Handel och kontakter

Vid järnålderns slut byggs städer både på kontinenten och i Norden, och efterfrågan på olika varor som skinn och järn ökar. I Norrland innebär detta en tydlig ökning av tamrenskötsel, säl- och älgjakt. De arkeologiska spåren är samiska härdar i inlandet, fångsgropar för jakt i skogslandet och tomtningar, lämningar i form av vallar, för säljakt längs kusten.

Längs Säljägarstigen i Skeppsmaln kan du se exempel på tomtningar. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

I inlandet ändrar samerna bosättningsmönster under 600‑talet. Tidigare var man bosatt längs älvdalarna, men nu flyttar man till tamrenarnas betesmarker på hedarna mellan älvarna, ett tydligt tecken på att renskötseln ökar i betydelse.

Bönderna längs norrlandskusten har kontakter både söder- och västerut, medan befolkningen i inlandet har kontakter österut. Förmodligen har det gått en handelsled mellan våra järnåldersbygder och motsvarande bygder på fjällkedjans norska sida.

Ett organiserat försvar

Redan under yngre järnålder finns systemen för kustförsvar, ledung och vårdkasar, etablerade längs kusten upp till Lövånger.

Ledungen var indelad i skeppslag där bygderna skulle bemanna skepp som kunde mobiliseras vid krigsfara. Vårdkasarna var placerade på höga och väl synliga berg och användes för att varna befolkningen vid angrepp.

Läs mer om och hitta till vårdkasberg.