Rödockra och hällbilder

Hur förklarade stenålderns människor skapelsen, livet och döden? Bara små fragment av deras föreställningar har bevarats till vår tid. Till vår hjälp har vi bilder som knackades, ristades eller målades på klippor och stenhällar. Symbolerna berättar om delar av deras tankevärld. Vi har gravar som till viss del förmedlar synen på döden och vi kan göra jämförelser med naturfolk från historisk tid som lever eller har levt under liknande förhållanden.

Vi känner idag till två gravar från yngre stenåldern i Västernorrlands län. Den ena finns vid Lagmansören, Indal, och den andra på Bjästamon, Nätra. Båda ligger vid den dåtida kusten. Några gravar från inlandet är inte kända från den här perioden.

Lagmansören

Graven vid Lagmansören är 4 000 år. När graven anlades låg den vid en havsvik, men den hittades på en sandbank 67 m ö. h. Graven var inte synlig ovan mark, och i den fanns en kista byggd av stående tunna hällar och täckt av en enda häll. I kistan hittade man resterna av två skelett, en kvinna och ett barn.

Invändigt var kistan 1,7 meter lång, 60 centimeter bred och 60 centimeter hög. Intill kvinnans huvud låg en liten flintskärva. Avslag och en härd hittades nära kistan vilket tyder på att graven anlagts på en boplats.

I den finska kamkeramiska kulturen finns en tradition med hällkistor under flat mark på boplatser. Här har de döda oftast bäddats in i rödockra. Likheterna med graven vid Lagmansören är stora, men där saknas rödockran.

En rekonstruktion av kvinnan har gjorts och finns att se på Västernorrlands länsmuseum.

Bjästamon

Graven på Bjästamon är 4 700 år. Den upptäcktes när arkeologer fann ett lager rödockra en bit ner i marken. Av den döde fanns endast små benfragment och färgningar kvar, men det gick ändå att fastställa att det var en vuxen person som låg i fosterställning. Ovanpå den dödes bröst och armar var en liten stenkammare byggd av platta stenar på högkant.

Den enda gravgåvan var en spjutspets av skiffer som låg vid fotändan.

En rekonstruktion av boplatsen på Bjästamon och flera av fynden finns att se på Västernorrlands museum.

Hällbilder

Hällbilder är ofta från yngre stenåldern och är mellan 6 000‑4 000 år gamla. De har gjorts i två olika tekniker. Hällristningar är knackade eller ristade i en berghäll, medan hällmålningar är målade på lodräta hällar.

Ofta är det ett fåtal figurer på platser med hällmålningar, medan det brukar finnas många figurer på platser med hällristningar. Ofta ristades bilder där under mer än tusen år. Det kan betyda att de platser som har omfångsrika hällristningar var samlingsplatser för flera grupper, medan hällmålningarna i stället kan visa på en enskild grupps "heliga" plats.

Det var troligen inte vem som helst som skapade hällbilderna. Det är lätt att föreställa sig att den som ristade eller målade bilderna ansågs ha en särskild kontakt med det okända. Det är möjligt att en sådan person var en shaman.

Hällmålningar

Hällmålningar finns bara i Ångermanland och Jämtland, och är målade på lodräta bergväggar eller större stenblock. Den färg du ser på en hällmålning är originalfärgen som är tusentals år. Färgen är röd men kan variera i nyans. Man vet inte så mycket om hur färgen gjordes. De flesta är överens om att bränd rödockra ingår som färgpigment, däremot varierar förslagen på bindemedel: fett, blod, urin eller saliv? Oavsett sammansättningen så blev det i alla fall en minst sagt hållbar färg.

Att hällmålningarna har målats med rödockra är också intressant eftersom den även användes i rituella sammanhang i gravarna. Det är uppenbart att den röda färgen har en särställning och en koppling till kult och ritual som vi bara kan ana. Att den röda färgen har haft en särställning även i historisk tid är välkänt. Det är också färgen på kungamanteln och den utrullade hedersmattan.

I Örnsköldsviks kommun finns två kända hällmålningar, en vid Stor-Åbodsjön, Sidensjö, och en vid Trolltjärn, Björna.

Läs mer om hällmålningen vid Stor-Åbodsjön.

Hällristningar

Hällristningar är bilder som har ristats eller knackats in i berghällar. Ofta är ristningarna ifyllda med färg som är ditmålad i vår tid för att vi lättare ska se dem. Det finns inga kända hällristningar i Örnsköldsviks kommun, men vi hittar dem en liten bit utanför kommungränsen, både vid Nämforsen, Sollefteå, och Norrfors, Vännäs. Vid Norrfors finns Sveriges nordligaste hällristningar. De är antagligen 4 000­‑5 000 år gamla.

Ristningarna vid Nämforsen är med sina mer än 2 500 figurer en av de största hällristningsplatserna i Europa. Figurerna har knackats tidigast då landhöjningen frilade hällarna, för ungefär 6 000 år sedan. Bara några hundra meter från ristningarna finns museet RockArt Nämforsen med mer information.

För det mesta finner man hällristningar på berghällar vid en fors eller ett vattenfall. Hällristningarna vid Nämforsen och Norrfors ligger också vid stora vattenfall.

Till Nämforsens hällristningsmuseum Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..

Två av norra Europas största hällristningslokaler finns i Skandinavien, i Alta, norra Norge, och vid Nämforsen, Sollefteå.

Motiven

Det absolut vanligaste motivet är älgen. Traditionen att föreviga älgar på hällbilder finns inom ett stort område från Norge över Sverige, Finland och Sibirien till den asiatiska kusten i öster, över en sträcka på 600 mil! I bildspråket ser vi både stora likheter och lokala olikheter. Ett gemensamt drag är att älgarna med få undantag saknar horn. Det är alltså antingen vintertjurar som fällt sina horn eller älgkor man avbildar.

Älgen framställs både som jaktbyte och som symbol i cermoniella bilder. Vi hittar även älgen som skulpterat motiv i änden av skifferdolkar och på ceremoniföremål. Det lilla älghuvudet i skiffer från Bjästamon, Nätra, är ett exempel. Men även andra djurhuvuden finns avbildade på fysiska föremål, som björnhuvudskulpturen på en dolk från Tjärn, Arnäs. Båda föremålen finns att se på Västernorrlands länsmuseum.

Det är ingen tvekan om att älgen hade en särskild betydelse och representerar mer än bara djuret, villebrådet. Hällbilderna har formats utifrån jägargruppens idéer och är kanske det närmaste deras tankevärld vi kan komma.

Varför gjordes bilderna?

Vi vet inte säkert, men det här är de vanligaste tolkningarna:

• Bilderna ingick i en magisk ritual för att få makt över villebrådet. Ritualen och bilderna skulle påverka jaktlyckan.
• Bilderna visar grupptillhörighet. Varje stam eller befolkningsgrupp kopplas samman med speciella motiv som älg, fisk eller fågel.
• Bilderna visar bytesdjurens betydelse. Det vanligaste motivet är älgen, som i hela Mellannorrland var det viktigaste bytesdjuret.
• Bilderna visar på ett bosättningsområde. Hällristningar är ofta gjorda i en miljö som uppfattas som ett ”heligt rum” för flera sammanstrålande stammar medan hällmålningar ofta är gjorda i en orörd naturmiljö som uppfattas som ett ”heligt rum” av en enskild befolkningsgrupp.

När slutade man göra hällbilder?

Vi vet inte säkert när man slutar göra hällbilder, men sannolikt är det någon gång runt vår tideräknings början. Troligtvis sker då en förändring i föreställningsvärlden och de föreställningar och ceremonier som varit grunden för hällbilderna upphör. Men varför de upphör har vi ännu inget säkert svar på.