Stenverktyg, keramik och båtar

För att tillverka bostäder, båtar, kärl, jaktredskap och all annan utrustning behövdes en mängd redskap. Några viktiga redskap var yxor, knivar och mejslar, som tillverkades av naturmaterial. Den skärande eller hårda delen tillverkades av lokala bergarter som grönsten, diabas, skiffer, kvarts och kvartsit medan flintan eller flintföremålen fick importeras.

Den hårda stenen är det enda som har bevarats. Alla skaft och föremål som varit tillverkade i trä, näver, rot, skinn eller läder har sedan länge förmultnat.

Kläderna var precis som tidigare tillverkade av skinn och läder från bytesdjuren. Vid slutet av perioden finns bevis för att man hade får eller getter, men vi vet inte i vilken omfattning. Vi har inte heller några bevis för att man använde ullen till att spinna tråd och väva tyger.

Däremot vet vi att man för omkring 6 000 år sedan höll får och vävde ylletyger i Sydskandinavien. Ett av de äldsta kända ylletygerna har hittats i Malmö.

Arbetsredskap av bergart

Trindyxa, 5 000‑3 000 f.v.t.

Trindyxan är en bultad eller prickhuggen stenyxa med runt eller ovalt tvärsnitt och slipad egg. Nacken är något tillspetsad. Föremålstypen är ganska allmän i Sydskandinavien upp till och med Mälardalen, Dalarna och Gästrikland. Norr om den gränsen finns de också längs norrlandskusten upp till norra Ångermanland.

De flesta i Västernorrlands län är hittade på 75 m ö.h. eller högre och antas komma från tiden 4 000‑3 000 f.v.t.

Nordbottniskt redskap, 5 000‑1 700 f.v.t.

Kallas även Rovaniemihacka.

Användningen av dessa stora, 20‑40 cm långa redskap av grå eller grön bergart har länge diskuterats. Man har föreslagit isbill, björnvapen, jordhacka och flåverktyg för sälskinn, men vi vet fortfarande inte säkert. Däremot kan man se att föremålen är ganska vanliga runt hela Bottenviken, på både den finska och den svenska sidan. Oftast är bara eggdelen av redskapet slipad.

Krummejsel, 4 200‑1 800 f.v.t.

Är en föremålsform som hittats i Finland och Karelen där den tillhör den kamkeramiska kulturen och kiukaiskulturen.

I Örnsköldsviks kommun har en krummejsel hittats i Bygdom, Arnäs.

Tunnackig stenyxa, 4 100‑2 300 f.v.t.

Den tunnackiga är ofta väl slipad på alla sidor och svagt avsmalnande mot nacken.

I Örnsköldsviks kommun har man hittat en tunnackig stenyxa, i Nätra.

Håleggad stenyxa, 4 100‑2 300 f.v.t.

De håleggade yxorna saknar skafthål och är slipade med tydlig hålegg. Håleggen tyder på att yxorna användes för särskilda träarbeten som att holka ur trästockar till kärl, båtar och liknande. Materialet är ofta en finkornig gråsvart skiffrig bergart. Grön bergart förekommer också.

Tväreggad stenyxa, 3 300 f.v.t.‑

De tväreggade stenyxorna saknar skafthål och är en föremålstyp som finns i både Norrland och Sydskandinavien.

Tjocknackig stenyxa, 2 800‑2 300 f.v.t.

Den tjocknackiga stenyxan är inte avsmalnande mot nacken, varken på bredden eller tjockleken, men den är väl slipad på alla sidor.

I Örnsköldsviks kommun har man hittat två tjocknackiga stenyxor, den ena i Arnäs och den andra i Sidensjö.

Kilformade redskap, 2 300‑500 f.v.t.

De här föremålen har tväregg, saknar skafthål och är av mindre storlek. Kanske har de använts som små yxor vid finare träarbete?

Tväryxa av sten med trekantig genomskärning, 2 300‑500 f.v.t.

De här tväryxorna är 8‑15 cm långa, slagna och slipade men med synliga slagfält. Genomskärningen kan vara välvd eller rakt tresidig.

Endast tre är kända inom Örnsköldsviks kommun. Den ena är tillverkad av hälleflinta men typen är norrländsk.

Arbetsredskap av flinta

All flinta som hittats längs Norrlandskusten kommer från Skåne eller Danmark. En mindre mängd som hittats i inlandet kommer däremot från Ryssland.

Rysk flinta, 4 200‑1 800 f.v.t.

Den ryska flintan skiljer sig vanligen från den sydskandinaviska genom att vara lite mer mjölkig och inte så ”fet och glansig” som den sydskandinaviska. Flintan är ofta använd för att tillverka samma typer av föremål som använt den regionala kvartsiten.

Flintyxa, 2 800‑1 700 f.v.t.

De flesta flintyxorna är enbart slipade på eggen och delar av bredsidorna. Nacken och smalsidorna är oftast inte slipade. De vanligaste typerna är tjocknackiga och tunnbladiga flintyxor, men några flintyxor har slipad hålegg.

Numera sätts flintyxorna i samband med invandrande sydskandinaviska grupper som tillhör den jordbrukande stridsyxekulturen. Det största antalet flintyxor har hittats i Västerbotten. Där har man ofta lagt flintyxorna i depåer i marken.

I Örnsköldsviks kommun har vi inte hittat några depåer men däremot 20 flintyxor från olika platser. Alla är tjocknackiga flintyxor, utom en som är tunnbladig.

Avslag av flinta

Avslag av flinta förekommer sparsamt på de äldsta boplatserna och blir vanliga på nivåer omkring 60 m ö.h., under mellersta stenåldern.

På enstaka boplatser, särskilt i Västerbotten, finns det nästan bara avslag och redskap av flinta. Det har tolkats som exempel på boplatser där grupper från den sydskandinaviska stridsyxekulturen slagit sig ned.

Vapen och statusföremål av bergart

Mångkantig stridsyxa, 4 100‑2 800 f.v.t.

Stridsyxorna har skafthål och utmärkande elegant svängda eggar. Den mångkantiga stridsyxan har mer eller mindre utformad nackknopp och fyra långsidor som alla är slipade. Den är också ”bukig” runt skafthålet.

Stridsyxorna har trots sitt namn troligtvis inte använts som vapen. Konstruktionen är alldeles för svag för det. Däremot har den varit ett viktigt statusföremål. Den mångkantiga stridsyxan är karaktäristisk för den jordbrukande trattbägarkulturen i Sydskandinavien.

Fredgårdsyxa, 2 800‑2 300 f.v.t.

Fredgårdsyxan är en stridsyxa som är svagt svängd i båda kortsidorna. Ofta är den tillverkad av svart porfyr med gulvita fläckar.

Båtyxa, 2 800‑2 300 f.v.t.

Båtyxan är en mycket smäcker båtliknande stridsyxa, ofta av mörk bergart, med en uppåtstående, böjd kant eller krage runt skafthålet. De har knappast varit använda som vapen, det påkostade utförande antyder istället att de är symboliska prestigeföremål. Båtyxan är karaktäristisk för den jordbrukande stridsyxekulturen i Sydskandinavien.

Kvarts och kvartsit

Kvarts, kvartsit och flinta är alla hårda och ger vassa avslag vid tillslag, vilket gör det enkelt att få fram olika typer av skärande redskap. Det förekommer en hel rad varianter på retuscheringar som visar att många av avslagen varit skaftade som antingen knivar eller pilar.

Avslag av kvartsit från redskapstillverkning förekommer sparsamt på de allra äldsta boplatserna, men blir vanligare under yngre stenålder. Kvartsit som redskapsmaterial dominerar under perioden 1 800 f.v.t.‑år 0. Kvartsiten har mycket varierande färg, från gråsvart till vitmjölkig.

Redskap för jakt och fiske

Flintspets, 2 800‑2 300 f.v.t.

Ett fåtal flintspetsar har hittats i Örnsköldsviks kommun. De är av olika typer men samtliga är fint parallellhuggna. Någon har konkav bas medan en annan varit försedd med tånge. Den i genomskärning tresidiga flintspetsen är en så kallad spånpilspets och anses typisk för den gropkeramiska kulturen (2 800‑2 300 f.v.t.) i Sydskandinavien.

Skifferföremål, 4 100‑500 f.v.t.

Råmaterialet, skiffern, till de skifferföremål man hittat är i huvudsak hämtade från Nordingrå. Det gäller särskilt den röda skiffern. Ringkalleberget är en plats där man har brutit skiffer. En tolkning är att den röda och gröna skiffern skulle imitera blank respektive ärjad koppar. Det skulle kunna betyda att dessa ansågs vara föremål med särskilt hög status.

De flesta skifferföremålen är använda som jaktredskap eller vid hanteringen av sälskinn. Skiffer har visat sig vara ett lagom vasst material för just detta ändamål. Skarpeggade stenredskap är för skärande och inte alls lika lämpliga.

T-format skifferredskap, 4 100‑

Det här är ett av arkeologins olösta mysterier - vi vet fortfarande inte vad de har använts till!

Flera funktioner har föreslagits: skinnskrapa, stämpelverktyg för skinn, någon form av spännredskap för skinnarbete, trumhammare eller ”vinare” (ett slags ljudinstrument).

Extra spännande är att de nästan bara är hittade inom Höga Kusten-områden. Ett fåtal har hittats på den finska sidan av Bottenviken. I Tjärn, Arnäs, har man hittat ett skadat föremål som kan vara ett t-format redskap. På den ena sidan finns ett vacker utskuret björnhuvud.

Skifferdolkar och -knivar

Skifferdolk med eller utan urtag eller skåra på skaftet. Skifferkniv, slipad, rak eller böjd och antingen en- eller dubbeleggad. Handtagets översta del kan vara utformat som ett stiliserat eller naturtroget djurhuvud. Vanligast är älg och säl.

keramik 2 800 f.v.t.‑År 0

Keramik har än så länge endast hittats på ett fåtal platser i Mellannorrland. Man har inte heller hittat något helt keramikkärl från den här perioden i Västernorrlands län. Det är därför svårt att säga något om kärlens storlek.

När keramik dyker upp bland fyndmaterialet brukar man koppla det till jordbruksekonomi, vilket stämmer bra i vårt område.

I Mjäla, Nätra, hittades keramik på en liten orörd yta i en större grustäkt. Keramiken kunde dateras till omkring 2 500 f.v.t. och visade sig vara av olika typer; ett grövre gods med gropintryck och ett tunnare gods med textilavtryck. Den har likheter med både Sydskandinaviens stridsyxekulturs och den finska kiukaiskulturens keramik. Här fanns också några bitar asbestkeramik och keramik magrad (uppblandad) med hår. De var troligtvis från den efterföljande perioden, bronsåldern.

Vid undersökningen i Lill-Mosjön, Arnäs, hittade man också keramik, välgjord och fint ornerad. Boplatsen är daterad till 1 670 f.v.t. Keramik från den här tiden är mycket ovanlig i Mellannorrland. Endast några enstaka skärvor har påträffats på Genesmon, Domsjö, på en nivå som motsvarar 800 f.v.t. Keramiken där är porös och sandmagrad. Den är ofta rabbad, vilket betyder att den har ett tunt sandblandat ytlerlager som gör ytan skrovlig.

Båtar, skidor och slädar

Båtar

Båtar var viktiga transportmedel under yngre stenålder och de äldsta båttyperna är lätta kanotvarianter av trä, skinn eller näver. Än så länge finns inga daterade båtar från stenåldern i Norrland, men på hällristningar kan vi se båtar i olika storlek från omkring 4 000 f.v.t. De största båtarna hade plats för ett 20-tal paddlare.

Vi kan alltså räkna med att man använde båtar under största delen av jägarstenåldern, även om inga konkreta fynd ännu har gjorts. Ofta har de ristade båtarna i Nämforsen framställts med ett älghuvud i fören och aktern.

Stockbåt tillhör troligtvis de äldsta båttyperna. I södra Sverige finns dateringar från 4 100 f.v.t. och i Finland finns en urholkad asp med påsydda sidobord som har daterats till 2 000 f.v.t. De flesta daterade stockbåtarna i Norrland tillhör dock järnålder och medeltid, några till och med 1700-tal!

Skidor

Kalvträskskidan, som hittades i Västerbotten, tillhör Nordens äldsta fynd av skidor. Den har daterats till 3 200 f.v.t. och berättar om en redan då avancerad skidteknologi. Skidan har suttit fast på foten med remmar av läder eller senor som dragits genom två vertikala hål på skidan.

I Trehörningsjö har man hittat en skida av en typ som kallas den bottniska skidan, som har horisontella bindningshål genom ett upphöjt fotparti. Den är daterad till 915 f.v.t., en datering som senare, med nya kalibreringsmetoder, har fått skjutas bakåt i tiden till 1 100 f.v.t.

Ett odaterat skidfynd har också gjorts i Önskan, Grundsunda.

Slädar

Ett annat transportmedel som hittats i myrmarkerna är delar av slädar. De kan ha varit dragna av hundar eller renar. Det finns ett 30-tal sådana fynd i Norden.

Den äldsta typen av släde har bara en mede. En sådan är hittad i Finland och daterad till 7 500 f.v.t.

Flera andra slädar har dateringar till tiden omkring 3 000 f.v.t. och dessa är oftast 4‑5 meter långa. Den yttersta delen av en mede tillhörande den här typen av släde har hittats i Gideåmark, Grundsunda. Den är daterad till 2 600 f.v.t.

En helt annan tolkning är att dessa ”slädmedar” inte alls hör till en släda, utan i stället är kölar till skinnbåtar.