Ledare och shamaner
Under yngre stenåldern samlas jägargrupperna i en övergripande organisation, en klan eller stam. Flera grupper samlas på bestämda platser vid bestämda tillfällen. Nämforsen och Överveda är exempel på sådana platser. Någon eller några leder organisationen, och shamanen leder ceremonierna.
Som tidigare lever människorna i släkt- eller familjegrupper på 15‑25 personer. Troligtvis fungerade skogarna mellan älvdalarna som gränser mellan de olika grupperna.
Nya samlingsplatser och sociala grupper
För omkring 5 500 år sedan sker en förändring i samhället. Arkeologerna hittar lämningar efter en ny och större boplatstyp, samlingsboplatsen. Utmärkande för platserna är att det under någon del av året finns en mycket god tillgång på föda. Tillgången på mat är förutsättningen för att kunna samla ett stort antal människor på samma plats under en begränsad tid. Ofta finns där också tillgång till råvaror för att tillverka redskap. Nämforsen i Näsåker och Överveda i Nordingrå är exempel på sådana samlingsboplatser.
I Nämforsen är det den rikliga laxtillgången som gör det möjligt att under sommarsäsongen samla en stor folkmassa. I Överveda är det säljakten som förser gruppen med mat. Där finns också en mycket använd skiffergruva bara 10 km från boplatsen.
Samlingsplatserna sträcker sig oftast över en yta som är mer än ett par hundra meter i diameter. Där samlades de grupper som tillsammans bildade en stam, klan eller motsvarande. Det tyder på att det fanns både samordning och ledning.
De bilder som ristades i hällarna i Nämforsen och de symbolföremål som dyker upp vid den här tiden ingick i någon form av ceremonier. Den som ledde ceremonierna tillhörde troligen en särskild social grupp som närmast kan jämföras med shamaner hos naturfolk.
Några andra sociala grupperingar är ännu inte kända, men det är tydligt att det inte är ägande och privat egendom som ger status. Istället baseras den troligen på personliga egenskaper som visdom, erfarenhet, fruktsamhet, jaktförmåga eller liknande.
Befolkning och utveckling
Forskare har antagit att folkmängden i hela Västernorrlands län inte var större än 1 000‑2 000 personer. Utgångspunkt för antangandet är att jägargrupperna bestod av ungefär 25 personer, och att de flyttat mellan olika områden. Varje område hade en radie som motsvarar en dags gångavstånd, 10 kilometer. Genom att titta på länets markyta kan man därför få ett antagande om hur många jaktgrupper som rent rumsligt kunnat få plats
Den relativt stora mängd boplatslämningar som finns från yngre stenåldern betyder alltså inte att det fanns en stor befolkning. Boplatserna visar istället på ett rörligt jakt- och fångstliv där man flyttar runt inom ett begränsat område.
Påverkan eller inflyttning?
Vid slutet av perioden kommer nya människor hit söderifrån. DNA-forskningen har visat att dessa folkgrupper så småningom blandades. Blev det konflikter eller smälte de båda grupperna samman? Oavsett vilket får människorna i Norrland nu kontakt med ett helt annat sätt att leva, jordbrukarens.
Arkeologerna har hittat spår av odling i Anundsjö för omkring 4 500 år sedan, även funnit ben från får och getter och möjligen också nötkreatur. Hur detta har påverkat bebyggelsen vet vi ännu väldigt lite om, eftersom antalet undersökta boplatser från den här tiden är få.
Däremot berättar fynd av transportmedel om hur man kan ha upprätthållit kontakter. Fynden visar att stenålderns jägare hade utrustning och tekniker för att färdas långa sträckor sommar som vinter. På vintern när sjöar, vattendrag och hav var frusna kunde man färdas med skidor och slädar. Under sommarhalvåret använde man båt.
Längs hela Norrlandskusten har man också hittat flintyxor. Flinta finns inte naturligt i Norrland, och de flintyxorna man hittat är därför antingen importerade som färdiga redskap eller som råmaterial som har färdigställts på plats. Flintan i sig, sättet man tillverkat flintföremålen på och även föremålens former, visar att yxorna kommer från Sydskandinavien och den så kallade stridsyxekulturen.