Hungersnöd, ryssbränningar och fiskelägen

Under åren från 1521 och främst till 1600‑talets mitt var området som idag är Örnsköldsviks kommun svårt drabbat av krigen på kontinenten.

Omkring 300 män och pojkar från 15 års ålder blev utskrivna varje år. Det ledde till att det blev brist på arbetskraft för att sköta husdjur och jordbruk, vilket i sin tur resulterade i missväxter och hungersnöd.

1721 anfaller ryssarna längs kusten och bränner byarna.

Från 1700‑talets mitt ökar befolkningen, nybyggen tas upp och 1764 uppförs den vattensåg i Brynge som blir starten på industrialiseringen.

Båtsmän

För att komma till rätta med den nöd som krigen förde med sig inrättades ett system med knektar och båtsmän från 1680‑talet. Istället för att bönderna själva skulle bli utskrivna vid krigshot gick man samman och höll en båtsman som skulle bemanna skeppen. Båtsmannen blev tilldelad ett båtsmanstorp och skulle vid fredstid göra dagsverken hos bönderna.

Vid 1600‑talets slut fanns omkring 6 000 båtsmän i landet. De var uppdelade på 31 kompanier varav Norrland hade fyra. Systemet var fungerande fram till 1901 när den allmänna värnplikten inrättades.

Många båtsmanstorp finns kvar i byarna även om de kan vara ombyggda idag.

Samer och lappskatteland

Från 1600‑talet förändras samernas förhållanden och man går mot en allt större renskötsel med tusentals renar. Samtidigt ökar skattetrycket och boplatserna blir större med 4‑10 familjer i varje.

Skatteland inrättas i Norrland. Det sydligaste är Stensundslandet i Anundsjö. Samerna vandrar ofta till kusten med sina renar och i Riksantikvarieämbetets Fornsök finns nio uppgifter om samevisten inom kommunen. Samtliga inom lappskattelandet Stensundslandet.

Industrier växer fram

Tidigare hade byarna mindre vattensågar för att tillgodose det egna behovet av sågat virke. När sågarna börjar uppföras för försäljning av virke inleds industrialiseringen i Örnsköldsviks kommun.

Redan 1573 uppförs en kronosåg i Skortsjö vid Moliden. Sågen i Brynge byggs 1764 av Erik Bergvik. Drygt 10 år senare blir han också delägare i Söderåfors sågverk vid Moliden. Detta blir starten till det som senare kom att utvecklas till Forss AB i Köpmanholmen och Mo och Domsjö i Domsjö. Även i Husum uppfördes 1787 en vattensåg. Den kom att bli en av de större vattensågarna i Sverige.

Omkring sågverken växte brukssamhällen upp. Både i Husum, Domsjö och Köpmanholmen byggdes massaindustrier från 1900‑talets början. I Köpmanholmen är industrin numera nedlagd.

Andra större vattensågar som har funnits inom kommunen är Fors och Bjästa, båda i Nätra, och Utanlandsjö, Arnäs.

Den första ångsågen inom kommunen uppfördes på Strängön 1863, därefter Köpmanholmen 1864, Domsjö och Husum 1865, Christineberg ångsåg 1866 som 1884 blev Järveds Ångsåg, Framnäs ångsåg i Örnsköldsvik 1872 och Alne ångsåg 1877‑1934.

Handel och sörkörare

Före 1600‑talet fanns inga städer i Norrland. Istället skedde all handel på marknadsplatser. Galastan i Mo, Ström i Arnäs, Nyåker vid Bjästa och Näske i Nätra är sådana marknadsplatser. Här sålde fiskarna från fiskelägena färsk och saltad fisk, och köpte eller bytte till sig kornmjöl, smör och vävnader.

När det under 1800‑talet blev aktuellt att bygga en stad i kommunen var Ström och Näske de hetaste kandidaterna.

En av orsakerna till bildandet av staden Örnsköldsvik var böndernas, sörkörarnas, handel med framför allt Mälardalen. Sörköreriet skapade välstånd i bygderna och en av de viktigaste handelsvarorna var linne. Särskilt i Nätra och Själevads socknar hade linhanteringen utvecklats under 1700‑talet genom bland annat satsningar på linskolor.

Kvinnorna ryckte, rötade, häcklade, kardade, spann och vävde. Det finaste linet belönades och kallades premielärft. Med hästar och slädar reste männen tillsammans söderut i långa foror. Oftast for de i mitten av januari och det kunde ta två månader innan de var tillbaka igen. Med sig tillbaka hade de då nymodigheter som gafflar och sidenhalsdukar.

Finska bosättare

Under 1500‑, 1600‑ och 1700‑talen sker en finsk invandring till Örnsköldsviks kommun. Många kommer från Savolax i Tavasteland och kronan, staten, uppmuntrar till nybyggen och erbjuder flera års skattefrihet.

Flera byar i Själevad, Anundsjö, Björna och Trehörningsjö har finskt ursprung. Några togs upp efter att ha lämnats öde under de svåra krigsåren. Bland annat byarna Hemling, Movattnet och Långvattnet har finsk anknytning.

Häxprocesser

Häxprocesserna nådde Hälsingland 1671. Under åren 1674‑1675 kulminerade häxbränningarna i Torsåker, Kramfors, då 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål den 1 juni 1675.

Totalt avrättades och brändes minst 300 kvinnor på bål i Sverige. I Nordingrå anklagades också 113 personer för häxeri men ingen blev dömd.

Troligen nådde inte häxbränningarna till Örnsköldsviks kommun innan de förbjöds 1676.

Rysshärjningarna 1721

Det stora nordiska kriget mot Ryssland pågår 1700‑1721. 1718 dör Karl XII men fredsförhandlingarna drar ut på tiden. För att tvinga Sverige till förhandlingar anfaller ryssarna upprepade gånger.

I maj 1721 kom en rysk flotta med 33 stora galärer och 49 små, totalt 6 000‑7 000 man. De ryska galärerna hade vardera 150‑200 man ombord, och bland manskapet fanns också ett antal kosacker med hästar.

Man arbetade sig upp längs norrlandskusten med taktiken att låta fotfolket plundra städerna medan kosackerna med stor hastighet plundrade och brände den omgivande landsbygden så mycket de hann på en dag. Därefter seglade man norrut för att göra om det hela vid nästa strandhugg. Ryssarna kom ofta i små grupper på 3‑4 man och var rädda för att komma alltför långt in i landet och bli avskurna från reträttvägen till sina fartyg. De var också måna om att hålla en viss hastighet så att inte svenskarna skulle hinna gömma undan rikedomar eller samla sig till försvar.

Den 2 juni landar den ryska flottan i Hummelvik, Nätra. Folket flydde och socknen blir den värst drabbade i Örnsköldsvik kommun - 112 gårdar bränns ner. I Sidensjö bränns 21 gårdar, i Själevad 36 och i Arnäs 37 gårdar. Man beräknar att den här flottan bestod av 2 500 fotsoldater och 300 ryttare.

Fäbodar

Fäboddriften har gamla anor, den finns i Norden redan under järnåldern och beskrivs i de medeltida landskapslagarna. Det är en norrländsk företeelse och i Västernorrlands län gick fäbodområdets norra gräns genom Gideå, Björna och Trehörningsjö socknar.

Fäboden användes under sommaren för att använda skogen som betesmark. Genom att flytta djuren till avlägsna skogsbeten utökades betesmarken och man kunde istället slå inägorna, de marker som låg närmast. En by eller en gård kunde ha en eller flera fäbodar på längre eller kortare avstånd från gården.

På fäboden förädlades mjölken till smör, mese och ost. Med jämna mellanrum kom gårdsfolket till vallen för att hämta hem produkterna.

När mejerierna byggs tar de över hela mjölkhanteringen och fäboddriften upphör.

Under andra världskriget revs många fäbodar och timret såldes som ved.

Idag finns 283 fäbodplatser inom Örnsköldsviks kommun. De har tillkommit genom äldre tiders bruk, är varaktigt övergivna och räknas därmed som fasta fornlämningar.

Upptäck fäbodar du kan besöka. Länk till annan webbplats.

Fiskelägen

Det långväga fisket längs Norrlandskusten inleddes troligen i slutet av 1400‑talet.

Från början kom fiskarna från flera områden men 1557 beslutade Gustav Vasa att bara fiskare med borgarskap i Gävle hade rätt till strömmingsfisket längs Norrlandskusten, därav namnet Gävlefiskare. Gävle var då var den enda staden i Norrland och gävlefiskarna skulle betala var tionde tunna fisk i tull till kronan.

Gävlefiskarna byggde upp fiskelägen med sjöbodar, kokhus, fähus, gistvallar och kapell. På våren kom de med en större båt, ofta en haxe, arbetsfolk och kreatur. Fiskeutrustningen förvarades i fiskelägets kapell över vintern.

Det finns sju bevarade fiskelägen i Örnsköldsvik kommun: Marviksgrunnan, Ulvöhamn, Sandviken, Trysunda, Grisslan, Skagen och Skeppsmalen. Alla utom Skeppsmalen har kapell från 1600‑talet.