Yxor, skrapor och skinnkläder
Med säkerhet kan vi påstå att under mer än 5 000 år bar människorna uteslutande kläder av läder och skinn. Skinn av älg, bäver, hare, räv, ekorre med mera blev till olika klädesplagg. Beredningen av skinnen var ett tungt och tidskrävande arbete. Verktyg och annan utrustning tillverkades av trä, näver, ben och horn, skinn, hudar och senor och sten. Det mesta har inte bevarats till vår tid. Det enda som är kvar är stenföremålen och av dem är skrapan den absolut vanligaste.
De flesta föremålen från forntiden i Västernorrland är enstaka föremål, så kallade lösfynd. De flesta är hittade under perioden från slutet av 1800‑talet och fram till 1950‑talet. Då gick bönderna fortfarande efter hästen när de plöjde och harvade. När traktorn tog över hamnade bonden allt för långt från marken för att kunna upptäcka föremål på samma sätt som tidigare.
Några förhistoriska stenyxor har man hittat där äldre byggnader funnits. Under medeltiden förknippade man de stenyxor som hittades med Tor, den nordiska folktrons åskgud, och man ansåg att yxorna hade magiska egenskaper. De kallades därför Åskviggar eller Torsviggar. Man trodde att åskviggarna trängde djupt ner i marken vid varje åsknedslag och först efter lång tid trängde upp ur marken igen. Åskviggarna ansågs skydda mot sjukdomar, trolldom och skadedjur och för att skydda hemmet placerades de därför i husgrunden när huset byggdes.
Man har också hittat föremål i arkeologiskt undersökta gravar och boplatser. Förutom inhemskt norrländska föremål finns här föremål som visar på två kontaktområden, Sydskandinavien och Finland/Ryssland. De sydskandinaviska föremålen är hittade längs kusten medan de östliga har man hittat i inlandet, medan de norrländska typerna finns i både kust och inland.
Av jägargruppens alla redskap och verktyg är det bara stenföremålen som finns bevarade. De flesta redskap och verktyg var tillverkade av trä, skinn, rötter och annat organiskt material. Det mesta har därför brutits ner och väldigt få fragment finns bevarade.
Jakt- och fiskeutrustning
Det är lätt att tro att stenåldersjägarens kunskaper och tekniker var primitiva, men en jaktutrustningen visar på motsatsen.
Både spjut- och pilspetsar måste ha skaft av starka träslag. De måste vara noggrant bearbetade och försedda med fastlimmade styrfjädrar för att flyga rakt mot målet. Spetsen måste vara ordentligt fastsurrad i skaftet med harts och senor. Hartsen framställde man ur upphettad näver och limmet kokades ur klövar eller fiskrester.
Den långa pilbågen måste också vara tillverkad av noggrant utvalda träslag. Den måste dessutom vara förstärkt med fastlimmade senor på ena sidan för att inte brista när den späns. Själva strängen måste tillverkas av stark tvinnad tråd av senor som bearbetats för att hållas mjuk och smidig. Pilarna bars på ryggen i ett pilkoger sytt av näver eller skinn.
De redskap som behövdes vid jakten var förutom fällor av olika slag även spjut, harpun och pilbåge. Spetsarna tillverkades av inhemska material som skiffer, kvarts eller kvartsit medan flinta var ovanligt och importerades från Skåne eller Danmark.
Fiskeredskapen har varit mjärdar av vidjor, bast eller spunna vegetabiliska fibrer av exempelvis sälg, samt metkrokar av ben och horn. De äldsta fångstgroparna för älg har daterats till 6 000 f.v.t. men de allra flesta är betydligt yngre och tillhör järnåldern.
Det är lätt att glömma bort att den lilla pilspetsen av sten som är det vad vi oftast hittar bara är en liten, liten del av en betydligt större jaktutrustning!
Kläder
Kläderna tillverkades av älgskinn, sälskinn och skinn från räv, mård, hare och bäver. De råa hudarna måste först skrapas rena från hinnor och fett på köttsidan. Ett stort älgskinn kräver starka skrapor, troligen av ben eller horn, men de skrapor som arkeologerna hittar är oftast ganska små och tillverkade av kvarts eller kvartsit. De kan vara delar av större redskap eller redskap för mindre hudar. Genom experiment har man sett att skifferredskap fungerar bra för beredning av sälskinn.
När hudarna var skrapade skulle de beredas för att bli mjuka och hållbara, och om de skulle bli till läder eller skinn måste också pälshåren bort. För det fanns flera metoder. Man kunde lägga hudarna i ett rinnande vattendrag eller förvara dem lufttätt eller manuellt skära bort håren. Kläderna var troligen sydda med tråd spunnen av senor och kanske var de färgade röda eller gula med rödockra eller albark.
För att få en uppfattning om hur kläderna kan ha sett ut kan vi jämföra med andra fångst- och jägargrupper som innuiter eller äldre samegrupper. Den stora skillnaden är att klimatet var mycket varmare under mellersta stenåldern och behovet av varma pälskläder inte lika stort. Både kläder och frisyrer signalerade troligen också grupptillhörighet och status.
Verktyg
Yxor och mejslar hade skaft och användes vid träarbeten som husbyggnad, båtbyggen, tillverkning av skidor, slädar, kärl med mera. Vassa avslag av hårda bergarter som flinta, kvarts och kvartsit kunde användas som knivar för att både bearbeta träytor och göra mönster.
Skrapan är det allra vanligaste redskapet och har troligen använts vid arbete i både skinn och trä. Håleggade yxor, där eggen är konkav som på ett nutida håljärn, och mejslar var utmärkta redskap för att holka ur trävirke till kärl eller båtar.
Kölskrapor och handtagskärnor 6 800‑4 100 f.v.t.
Till de äldsta föremålstyperna hör kölskrapor och handtagskärnor. De är hittade i både Norrland och övriga Norden men inte i Finland. De finns i Norrlands inland upp till Ångermanland på platser som troligen låg vid havsstranden när de användes.
Vi har ännu inga sådana fynd inom Örnsköldsviks kommun. Däremot finns fynd från en stor boplats i Garaselet, Västerbotten som daterats till 6 800 f.v.t., där de är tillverkade i porfyritisk bergart. I Sydskandinavien är materialet som regel flinta.
Trindyxa 5 000‑3 000 f.v.t.
Trindyxan är en bultad eller prickhuggen stenyxa med runt eller ovalt tvärsnitt och slipad egg. Nacken är något tillspetsad. Föremålstypen är ganska allmän i Sydskandinavien upp till Mälardalen, Dalarna och Gästrikland. Norr om den gränsen finns de längs norrlandskusten upp till norra Ångermanland. De flesta inom vårt län är hittade på nivåer över 75 m ö.h. och antas tillhöra tiden 4 000‑3 000 f.v.t.
Skrapa 6 000‑0 f.v.t.
Skrapan är ett mindre stenföremål med slagen egg. De flesta är tillverkade av kvarts och kvartsit, men flinta och andra hårda bergarter har också använts. Skrapan är det i särklass vanligaste redskapet från förhistorisk tid. Den användes för att skrapa skinn, trä, ben och horn. Den har varit vanlig från den allra äldsta tiden fram till år 0 vid kusten och något längre i inlandet.
Smal skifferspets med tånge 6 000‑2 800 f.v.t.
Generellt är de äldsta skifferspetsarna något kortare och smalare och försedda med tånge, ett kort skaft som användes för att fästa spetsen i pilskaftet.
Avslag av kvarts
När man tillverkar stenredskap slår man ofta bort bitar av stenen med ett annat verktyg. De delar av stenen som slås bort kallas avslag.
Från äldsta tid och fram till omkring år 0 har man tillverkat redskap av vit och gråvit kvarts. Man har också hittat avslag av rosa kvart, så kallad rosenkvarts, och av bergskristall, den glasartade genomskinliga kvartsen, men de fynden är inte lika vanliga.
Om man hittar avslag tillsammans med skörbränd sten är det en säker indikation på en forntida bosättning.