Spår efter stenålderns människor
Det finns mer än 4 300 fornlämningar från olika tider inom Örnsköldsviks kommun. Av dem är 800 boplatslämningar, allt ifrån stenålderns boplatser vid sjöar och vattendrag till medeltida tomtningar längs kusten.
Boplats
Arkeologerna skiljer mellan boplats, boplatsvall, boplatsgrop, övrig boplatslämning och boplatsområde, men samtliga indikerar att det har funnits en förhistorisk bosättning på platsen. Beroende på hur länge boplatsen har använts kan man skilja på stora basboplatser, mindre lägerplatser och små exploateringslokaler, med minskande grad av fyndmaterial och variationsrikedom.
På en boplats hittar man förutom skärvsten, eller skörbränd sten, också avslag från redskapstillverkning, måltidsrester i form av brända ben och trasiga delar av redskap. Hela redskap hittar man sällan på boplatser, de flesta kommer från gravar.
Skärvsten är stenar som användes i matlagningen. Man hettade upp knytnävsstora stenar i elden och la dem sedan i ett kärl med vatten för att få vattnet att koka. När stenen hettas upp och kyls ner på det här sättet blir den skör och till slut faller den sönder i karaktäristiska skärvor med skarpa kanter och småsprickor. Då är den inte längre användbar och kastas. På boplatserna hittar man därför ofta stora mängder skärvsten och den är det viktigaste tecknet på förhistorisk verksamhet.
Hitta boplatser
Där det är bra livsvillkor för växter och djur, där hittar man också forntidens boplatser. De bästa platserna är vid forntida älv- och åmynningar, samt vid sjöars och älvars in- och utlopp, en bit in från kusten. Bra lägen är också vindskyddade vikar medan de sämsta platserna är i skogsområden utan anknytning till vatten eller längs karga kuststräckor.
Ofta har man valt sandiga platser, på samma sätt som vi gör idag när vi väljer camping- eller badplats. Boplatserna ligger ofta vända mot söder eller sydväst, så de har dags- och kvällssol. Undantag finns, och under de senaste åren har arkeologerna upptäckt boplatser i moränsluttningar. Ett sådant exempel finns vid Kornsjövägen, Nätra.
Studera strandlinjer vid olika tider. Välj solbelysta platser på en udde eller åsrygg, i skyddade vikar, älvmynningar eller där vattendrag möts, eller vid en mindre insjö nära ett större vattendrag.
Utnyttja markskador som vägkanter, markberedda ytor, grustäkter och stigskärningar. Sök efter skärvsten, avslag, brända ben, keramik och delar av redskap.
Boplatsvall
Boplatsvallar, eller hyddbottnar, är boplatslämningar som bara finns i Norrland. De är 7 000‑4 000 år gamla.
Formen är rund, oval eller rektangulär med en karaktäristisk vall runt om. Golvytan är minst 2‑3 meter i diameter och är oftast sänkt i förhållande till omgivande mark. De största boplatsvallarna är upp till 40 meter långa, men 10‑20 meter är vanligare. Mindre hyddbottnar kan förväxlas med en mycket raserad fångstgrop.
I inlandet finns boplatsvallar med stora mängder skärvsten i vallarna, så kallade skärvstensvallar. Där finns 200‑300 kg skärvsten/m² i vallen, medan vanliga boplatsvallar har 50‑60 kg skärvsten/m². En förklaring till den stora skillnaden kan vara att skärvstensvallarna antingen har använts under lång tid eller som vinterboplatser.
Hittills är ett 60-tal skärvstensvallar kända. Många av dem har varit anlagda vid den forntida kusten men hittas idag i inlandet långt från dagens havsstrand.
Hitta boplatsvallar
Boplatsvallar finns ofta på sandiga, lättdränerade marker som ligger minst 45 m ö.h. Studera det forntida kustlandskapet med hjälp av olika tiders strandlinjer och välj ut solbelysta platser på samma sätt som för boplatser.
Boplatsvallarna ligger ofta lite högre än den forntida stranden, ofta på en platå, åsrygg eller annan planare yta, men kan också ligga direkt vid strandkanten. Även sand- eller moränhöjder med omgivande myrmarker har använts. Dessa myrmarkerna var delar av forntida vattendrag eller sjöar.
Sök efter runda eller hästskoformade vallar med försänkta golvplan i mitten. Man ska kunna uppleva att det finns en golvyta i mitten som är någorlunda plan. Boplatsvallens storlek kan variera. Ofta är de runda vallarna 5‑10 meter i diameter, medan de avlånga har en längd på minst 10 meter. Ibland kan det vara svårt att skilja en liten rund boplatsvall från en fångstgrop som också har omgivande vall, i sådana fall kan placeringen berätta vad det egentligen är.
Hällbilder
Hällbilder har gjorts i två olika tekniker. Hällristningar är inknackade i en berghäll, medan hällmålningar är målade röd ockrafärg på lodräta hällar eller stenblock.
De äldsta hällbilderna i Norden kan vara så gamla som 6 000‑8 000 år. Ristningarnas linjer är först huggna och sedan mjukt slipade. De visar bilder av vilt, framför allt älg och björn, men också ren, fågel och lax i närmast naturlig storlek. Vi har ännu inte hittat några sådana ristningar i Ångermanland.
Hällbilder är ofta från yngre stenåldern och är mellan 2 500‑6 000 år gamla.
Ofta är det ett fåtal figurer på platser med hällmålningar, medan det brukar finnas många figurer på platser med hällristningar. Ofta ristades bilder där under mer än tusen år. Det kan betyda att de platser som har omfångsrika hällristningar var samlingsplatser för flera grupper, medan hällmålningarna i stället kan visa på en enskild grupps plats.
Hitta hällbilder
Hällristningar, som är hällbilder av den äldsta, naturalistiska, typen finns på platser som ligger högre än 80 m ö.h. Om du ska söka efter dem ska du välja sluttande hällar som ligger eller har legat vid vatten.
De flesta hällbilderna i Norrland tillhör en annan typ och har tillverkats under yngre stenålder.
Flatmarksgravar
I Norrbotten har man hittat ett 30-tal gravar från mellersta stenåldern, de äldsta omkring 7 000 år gamla. Gravarna ligger vid de inre vikarna av de stora älvarnas mynningar. Gravarna hittades under flat mark, och i markytan fanns inga spår av gravarna. Om de varit markerade av en trästolpe eller något liknande har det förmultat och försvunnit sedan länge.
När man undersökte flatmarksgravarna upptäcktes låga stensättningar under markytan, ungefär 4 meter i diameter, och även kantställda stenar var vanliga. Ofta fanns rödockra i gravarna och de har anlagts på en boplats. De döda har begravts liggande, raklånga med armarna tätt intill kroppen, troligen omlindade med skinn eller liknande. I regel fanns inga gåvor i gravarna.
Hitta flatmarksgravar
Flatmarksgravarna är mycket svåra att hitta. De oansenliga stensättningarna under flat mark i Norrbottens kustland har hittats vid de stora älvarnas mynnigar, vid de innersta vikarna.
Det är möjligt att sådana gravar också kan upptäckas inom vår kommun om vi medvetet söker efter dem. Om gravarna är 4 000‑7 000 år gamla bör de finnas på 45‑100 m ö.h.
Sök i sandliga lägen i de inre delarna av forntida vikar. Utnyttja markskador och sök efter rödockra i anslutning till en stensamling. Boplatsmaterial som skärvsten eller avslag kan finnas i området. Den döde har blivit nergrävd ungefär 0,5 meter under markytan, men du kommer troligen inte hitta några ben. Av skelettet finns troligen bara svaga färgningar i sanden bevarade.
Se kustlinjen 100 m ö.h
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster..
Kokgrop
Kokgropen är en typ av fornlämning som man ofta hittar på boplatserna. Groparna användes vid matlagning.
När man lagar mat i en grop börjar man med att elda i gropen. Sedan lindas kött eller fisk in i näver och läggs ner i gropen tillsammans med heta stenar. Därefter täcker man gropen och låter maten ångkoka. Efter användning blir en svag, flack fördjupning med skärvsten kvar i marken.
Skärvsten
Skärvsten, eller skörbränd sten, finns på alla förhistoriska boplatser. Att hitta skärvsten är ett säkert tecken på att människor har verkat på platsen under forntiden.
Den spruckna, skärviga och ofta skarpkantade stenen finns ofta i stor mängd på boplatserna. Vid arkeologiska utgrävningar kan man ibland hitta flera hundra liter skärvsten. Skärvstenen kan ligga spridd över hela boplatsen, men också finnas koncentrerat till vissa områden.
Man bör hitta ett större antal skärvstenar på en plats för att det ska kallas för skärvstensförekomst. Om man hittar skärvsten tillsammans med redskap, avslag och brända ben har man enligt definitionen hittat en boplats!
Skärvstenen förekommer på boplatser från äldsta tid fram till åtminstone 500 e.v.t., den förekom alltså inte enbart under stenålderns rörliga jakt- och fångstsamhälle. Förekomsten av skärvsten var till exempel en viktig orsak till upptäckten av boplatserna på både Genesmon och Bjästamon.