Redskap av flinta, bergart och skiffer

Nu dyker de första bronserna upp och jägarna i inlandet tillverkar egna bronsföremål. Bronset kommer från öster och det gör också tekniken att magra keramik med asbest.

Vapen av flinta

Rysk flinta, 4 200‑1 800 f.v.t.

Den ryska flintan är lite mer mjölkig än den sydskandinaviska, som brukar beskrivas som ”fet och glansig”. Flintan har använts för att tillverka sorts föremål som man använt den lokala kvartsiten till. Om man importerat föremålen av flinta eller endast råmaterialet till dem är oklart.

Flintdolk, 2 300‑1 000 f.v.t.

Till skillnad från flintspetsar har dolkarna ett greppbart handtag. Handtaget kan ha varit klätt med näver, skinn eller trä. Endast ett fåtal flintdolkar har hittats i Örnsköldsviks kommun.

Avslag av flinta

Avslag av flinta förekommer sparsamt på de äldsta boplatserna och blir vanligare under mellersta stenåldern. Flintan längs kusten är importerad från Sydskandinavien, medan flintan i inlandet oftast kommer från Ryssland. Enstaka kända boplatser, särskilt i Västerbotten, har praktiskt taget bara avslag och redskap av flinta. De anses vara exempel på boplatser där grupper från den sydskandinaviska, jordbrukande stridsyxekulturen har slagit sig ned.

Arbetsredskap av bergart

Nordbottniskt redskap, 5 000‑1 700 f.v.t.

Kallas även Rovaniemihacka.

Användningen av dessa stora, 20‑40 cm långa redskap av grå eller grön bergart har länge diskuterats. Man har föreslagit isbill, björnvapen, jordhacka och flåverktyg för sälskinn, men vi vet fortfarande inte säkert. Däremot kan man se att föremålen är ganska vanliga runt hela Bottenviken, på både den finska och den svenska sidan. Oftast är bara eggdelen av redskapet slipad.

Krummejsel, 4 200‑1 800 f.v.t.

Är en föremålsform som hittats i Finland och Karelen där den tillhör den kamkeramiska kulturen och kiukaiskulturen.

I Örnsköldsviks kommun har en krummejsel hittats i Bygdom, Arnäs.

Enkel skafthålsyxa, 2 300‑1 700 f.v.t.

Den nya tekniken att borra hål i en stenyxa måste ses som en stor utveckling. Man har genomfört flera experiment för att förstå tekniken, och slutsatserna är att arbetet varit både tidskrävande och tekniskt avancerat. Borrhålen är oftast borrade från båda hållen och alltid placerat närmare yxnacken än eggen. De flesta skafthålsyxorna är 10‑15 cm långa, men både större och mindre finns.

Kilformade redskap, 2 300‑500 f.v.t.

De här föremålen har tväregg, saknar skafthål och är av mindre storlek. Kanske har de varit använda som små yxor vid finare träarbete.

Tväryxa av sten med trekantig genomskärning, 2 300‑500 f.v.t.

De här tväryxorna är 8‑15 cm långa, slipade men med synliga slagfält. Genomskärningen kan vara välvd eller rakt tresidig.

Stenklubba med ränna, 1 800 f.v.t.‑år 0

Stenklubborna har ofta hittats tillsammans med asbestkeramik, och man har därför antagit att just detta föremål har använts vid metallhantering. Kanske har man slagit sönder malm, asbest eller kol med klubban. Den kan också ha varit använd som smideshammare.

Rombformad skafthålsyxa, 1 700‑500 f.v.t.

Den rombformade skafthålsyxan är en typisk bronsåldersyxa. Eggpartiet är kraftigt utformat medan nackdelen är avrundat och avsmalnande.

Bronsgjutning

Brons finns inte naturligt utan är en legering, sammanblandning, av koppar och tenn. Sammanblandningen gör slutprodukten mycket hårdare än ren koppar.

All brons som hittats i Sydskandinavien och längs norrlandskusten är importerad, troligtvis från kontinenten. Brons som hittats i Norrlands inland har däremot visat sig vara rysk brons från området kring Volgakröken.

Bronsgjutning är en svår konst. Ändå uppfanns den innan man lärde sig hantera järn. Gjutningen genomfördes i huvudsak på två sätt, dels i äkta form, dels i förlorad form.

Äkta form

Äkta form är troligen den äldsta av de två metoderna. Gjutformarna gjordes av täljsten, ett mycket hållbart material som både är värmebeständigt och lätt att bearbeta och forma mönster i. Formarna kunde användas flera gånger.

För att få håligheten i exempelvis en holkyxa måste en kärna av lera ”hängas” ner i formen. Lerkärnan är något mindre än yxans innermått och är försedd med tilloppskanaler som också fylls med brons och blir en restprodukt.

Förlorad form

Den internationella beteckningen för denna metod är cire perdue, franska för förlorat vax.

Metoden innebär att man bygger ett föremål av vax som kläs in med lera. När detta hettas upp stelnar leran samtidigt som vaxet rinner ut genom kanaler man gjort i leran. När leran svalnar har man en gjutform i ett stycke och den smälta bronsen kan hällas in i formen.

För att få det ut det gjutna föremålet måste lerformen slås sönder, och man kunde därför bara gjuta en gång med varje form.

Det här ger ett stort antal arkeologiska rester av mer eller mindre sönderslagna fragment.

Statusföremål av brons

Holkyxa av brons, 1700 - 500 fvt

Holkyxan har inte varit någon arbetsyxa i våra trakter, den är helt och hållet en statussymbol. De bronsföremål som har hittats vid kusten kommer från Sydskandinavien, och de som hittats i inlandet kommer från Ryssland. Den sydskandinaviska typen kallas för mälardalsyxa eftersom den är särskilt vanlig i Mälardalen. Den ryska typen kallas ananinoyxa och är antingen tillverkad i Norrland efter sibiriska förebilder eller importerad från ananinokulturen vid Volgakröken.

Gjutformar och deglar

Gjutform av täljsten, 1 000‑500 f.v.t.

De första exemplen på norrländskt metallhantverk är gjutformar av täljsten, som används för att gjuta enkla blad- och holkyxor.

Degel av lera, 1 000‑500 f.v.t.

För att kunna gjuta i brons måste metallen först upphettas så den smälter till flytande form. För detta placerades bronsbitarna i små deglar av lera som placerades över en stark värmekälla. Brons smälter inte förrän det når temperaturer över 900 grader celsius.

Redskap för jakt och fiske av skiffer

Skifferföremål, 4 100‑500 f.v.t.

Råmaterialet, skiffern, till de skifferföremål man hittat är i huvudsak hämtade från Nordingrå. Det gäller särskilt den röda skiffern. Ringkalleberget är en plats där man har brutit skiffer. En tolkning är att den röda och gröna skiffern skulle imitera blank respektive ärjad koppar. Det skulle kunna betyda att dessa ansågs vara föremål med särskilt hög status.

De flesta skifferföremålen är använda som jaktredskap eller vid hanteringen av sälskinn. Skiffer har visat sig vara ett lagom vasst material för just detta ändamål. Skarpeggade stenredskap är för skärande och inte alls lika lämpliga.

I samband med andra förändringar slutar man tillverka föremål av röd skiffer omkring 2 000 f.v.t.

Bred skifferspets med tånge, 2 300‑500 f.v.t.

Dessa skifferspetsar är 7‑10 cm långa och ca 3 cm breda med tånge, ett kort skaft för att fästa spetsen i pil- eller spjutskaft.

Spets med urnupen bas, 2 300‑500 f.v.t.

Är 6‑20 cm långa och har konkav bas istället för tånge för infästning.

Redskap för jakt och fiske av kvarts och kvartsit

Kvarts, kvartsit, flinta och vissa bergarter är alla hårda och ger vassa avslag. Det gör olika typer av skärande redskap enkla att tillverka. Det förekommer en hel rad varianter som visar att många av avslagen varit skaftade, antingen som knivar eller pilar.

Avslag av kvartsit

Avslag av kvartsit från redskapstillverkning förekommer sparsamt på de allra äldsta boplatserna, men blir vanligare under yngre stenålder. Kvartsit som redskapsmaterial dominerar under perioden 1 800 f.v.t.‑år 0. Kvartsiten har mycket varierande färg, från gråsvart till vitmjölkig.

Slagen spets, 2 300‑500 f.v.t.

Dessa jaktföremål är tillverkade av kvarts eller kvartsit och är fint slagna utan slipning. Tekniken kallas parallellhuggning eller flathuggning, en teknik som används för att tillverka statusföremål. Tekniken innebär att med exakt precision i huggtekniken framställa föremål så att den plana huggytan täcks av små fina huggspår.

Spetsen kan antingen vara jämnt avsmalnande mot basen eller ha en rak bas utan tånge för infästning. Längden varierar mellan 4‑17 cm. De minsta har använts som pilspetsar och de största som dolkar eller spjutspetsar. Kvartsen är vit eller svagt rosa och något genomskinlig. Kvartsiten kan variera från mjölkvit till svart och är mindre genomskinlig.

Keramik

Bronsålderskeramik 1 800‑500 f.v.t.

Bronsålderskeramik är porös och oftast sandblandad och rabbad, vilket betyder att den har ett tunt yttre sandblandat lerlager som gör ytan skrovlig. Keramiken är mycket ovanlig i Mellannorrland. Några enstaka skärvor har påträffats på Genesmon på en nivå motsvarande 800 f.v.t.

Vid den arkeologiska undersökningen av boplatsen vid Lill-Mosjön, Arnäs, hittades keramik. Den var välgjord och fint ornerad. Boplatsen är daterad till 1 670 f.v.t.

Asbestkeramik och asbestgods, ca 1 500 f.v.t.‑år 0

Det finns två typer av keramik som har magrats, blandats ut, med asbest - den äldre asbestkeramiken och det yngre asbestgodset.

Asbestkeramik

Asbest tål mycket höga temperaturer och keramik med asbest har i huvudsak använts i samband med bronsgjutning. Gjutformen har lagts i ett kärl av asbest, och som man fyllt med glödande kol. Kolets uppgift är att hålla en hög temperatur runt gjutformen under processen. Då undviker man att gjutformen spricker när man häller i den heta, flytande bronsen.

Den asbestmagrade keramiken är ca 7‑8 mm tjock och är magrat med omkring 50% asbest. Asbestfibrerna är ganska små, bara 1‑7 mm långa och inte påtagligt synliga i godset. Kärlen är också ganska små och låga, oftast 10‑25 cm i diameter. De är ofta dekorerade med textilavtryck, som man skapat genom att rulla ett flätat band eller snöre av ylle, läder eller rötter över den ännu fuktiga keramiken.

Asbestgods

Omkring år 0 kommer asbestgodset. Det består av upp till 90% asbest och kärlen är betydligt större, upp till 50 cm i diameter. Enligt en teori har de fyllts med glödande kol varvat med rostad sjö- eller myrmalm och använts som en slags bärbar ässja för framställning av järn.

Asbestgodset är hälften så tjockt som asbestkeramiken, 4‑5 mm och har väl synliga asbestfibrer. Ofta är kärlen dekorerade med vinkelband och stämpelornament. Typiskt för asbestgodset är att den har en svartbelagd insida och små hål i godset, vilket skulle kunna ha med lufttillförseln att göra.

Båtar, skidor, slädar

Dragslädar med bara en mede, som är kända sedan yngre jägarstenålder, används även under bronsåldern. Från ca 2 000 f.v.t.‑år 0 är också dragslädar med två medar kända. Den nya slädtypen kan tyda på förändringar i dragtekniken, exempelvis att ren börjar användas som dragdjur i högre utsträckning.

Ett slädfynd har gjorts i Högen, Grundsunda. Det är mittpartiet av en mede som genom pollenanalys har daterats till yngre bronsålder, omkring 500 f.v.t.

På hällarna i Nämforsen finns stora roddbåtar avbildade med bemanningsstreck som tyder på besättningar på 10‑20 personer och fler. De är sannolikt farkoster för längre havsfärder och antyder kontakter både mot söder och öster.

I Trehörningsjö har man hittat en skida av en typ som kallas den bottniska skidan, som har horisontella bindningshål genom ett upphöjt fotparti. Den är daterad till 915 f.v.t., en datering som senare, med nya kalibreringsmetoder, har fått skjutas bakåt i tiden till 1 100 f.v.t.

Ett odaterat skidfynd har också gjorts i Önskan, Grundsunda.