Gravrösen - de första monumenten

Under perioden 1 800‑500 f.v.t. bygger man gravar i form av stenrösen längs Norrlandskusten. De är våra första verkliga monument. De är vanliga också längs den norska kusten, i Finland och i södra och mellersta Sverige. Mellan Gävle och Haparanda finns 4 000 rösen längs kusten. I Örnsköldsviks kommun finns 272 gravrösen och de flesta ligger på nivåer mellan 30 och 50 m ö.h.

Förutom att vara gravar markerar rösena också bosättningsområden. Idag ligger rösena i skogsmark, men när de byggdes låg de i ett öppet skärgårdslandskap. Placeringen valdes så de skulle vara väl synliga från farleder i det dåtida skärgårdslandskapet.

Under äldre bronsålder begraver man ofta den döde genom att lägga kroppen i en stenkista av stora flata stenhällar. Över kistan byggde man ett gravröse av rundade strandstenar. Ett sådant röse finns på Westmansberget, Domsjö.

Läs mer om rösena på Westmansberget.

För omkring 3 000 år sedan sprids ett nytt begravningssätt, likbränning eller kremering. Då upphör de långa stenkistorna och man lägger istället de brända benen antingen i små kvadratiska stenkistor eller direkt på en bädd av sand. Röset med rundande strandstenar som byggs ovanpå är likadan som tidigare.

Eventuella gravgåvor i rösena har för det mesta vittrat bort. Från alla undersökta rösen i Norrland kommer endast en handfull fragment av brons och kvartsit.

Skeppsättning

Samtidigt som man börjar kremera den döde kommer en ny gravform, skeppet. Detta speglar en förändring i trosföreställningen som som vi vet lite om. Skeppet som symbol tillhör i allra högsta grad hällristningarnas föreställningsvärld, och från den här tiden används det också som gravsymbol. I Killingsnäs, Grundsunda, finns en sådan grav med resta stenar som bildar formen av ett skepp.

Läs mer om skeppsättningen i Killingsnäs.

I Sydskandinavien används skeppet som gravmonument av jordbrukande befolkningar. De norrländska hällbilderna med skepp och skeppssättningarna är gjorda av en befolkning som i huvudsak lever av jakt- och fiske. Finns det en gemensam uppfattning om skeppet som symbol trots de skilda levnadssätten?

Hällbilder

De allra flesta av de norrländska hällbilderna är huggna och målade på klippor, block och hällar, och är 5 000‑3 000 år gamla. För 2 000 år sedan verkar traditionen att hugga och måla på sten upphöra helt.

Vilka förändringar är det som påverkar trosföreställningen? Vad symboliserar skeppet? Hur hänger de olika förändringarna samman? Det finns fortfarande många frågor när det handlar om bronsåldern i Norrland.